När vårdpersonalens konkreta kritik möts med abstrakta ord om dialog, balans och förståelse riskerar språket att bli ett sätt att avfärda problemen i stället för att lösa dem.
Det svar som sjukhusstyrelsens ledning (NLT den 4 februari 2026) ger på sjuksköterskans Lisa Bertilssons larm om situationen vid Skaraborgs sjukhus är ett skolboksexempel på hur makten kommunicerar för att slippa ta ansvar. Som betraktare är det fascinerande, men djupt oroande, att se hur man använder språket för att osynliggöra verkliga problem.
Inom repliken finns tydliga begrepp för ett språkbruk som blir en härskarteknik i det som Anna-Karin Skatt (S) och Frida Nilsson (C) ägnar sig åt:
För det första: Genom att kalla personalens vittnesmål för en ”alltför förenklad bild” placerar sig politikerna i en överordnad position. Budskapet mellan raderna är: ”Vi förstår helheten, det gör inte ni.” Det är en klassisk härskarteknik där man avfärdar obekväm expertis från golvet som bristande analysförmåga.
För det andra: Svaret dryper av ord som ”dialog”, ”respekt” och ”ömsesidig förståelse”. Det är ord som ingen kan vara emot. Men när dessa ord används för att bemöta larm om en krisande vardag fungerar de som en effektiv rökridå. Man låtsas vara överens om formen för att slippa diskutera det misslyckade innehållet.
För det tredje: Där sjuksköterskan talar om en konkret, icke-fungerande verklighet, svarar makthavarna med ”långsiktigt hållbara processer” och ”balansgångar”. Genom att flytta debatten från sjukhuskorridoren till en teoretisk systemnivå distanserar man sig från det mänskliga lidandet och de faktiska bristerna.
Det är inte ett politiskt svar, utan en språklig manöver för att behålla kontrollen. Att kalla personalens oro för ”onyanserad” är i praktiken en subtil form av nedtryckande bemötande. Om ledningen menar allvar med sin ”ödmjukhet” borde de sluta recensera personalens beskrivningar och i stället svara på de frågor som ställs.
Repliken innehåller inga konkreta löften eller faktiska bemötanden av de problem som sjuksköterskan lyfter. Det är ett typexempel på politisk krishantering. Syftet är inte att lösa problemet på sjukhuset, utan att neutralisera kritiken inför väljarna genom att framstå som de vuxna, ansvarstagande ledarna som ser ”hela bilden”.
Det behövs inte mer ’ömsesidig förståelse’ i form av vackra ord i en debattartikel. Det saknas en ledning som vågar erkänna bristerna och agera därefter. När tänker makthavarna omvandla ’ödmjukhet’ till konkreta resurser och en tryggare vård för invånarna i Skaraborg?
När makten använder ord för att dölja snarare än att förklara, då har dialogen redan upphört.
DELA NYHETEN
