Ett intressant fenomen har uppenbarats för undertecknad de senaste åren. Ett fenomen som beskriver styrningsmodellen av vården vi har i Sverige. Som medborgare har vi sett att staten har gjort en utredning för att se om man till viss del ska ta tillbaka ansvaret från regionerna. Man har jämfört olika modeller av statlig styrning, bland annat i våra grannländer. Slutligen är insikten att det inte nödvändigtvis blir bättre att ha en gemensam styrande instans, utan att den nuvarande modellen duger som den är. Att varje region får sköta sitt och stå till svars för den interna organisationen. I teorin är denna modell inte felaktig. Problemen vi som medborgare stöter på i praktiken är av en annan dimension. Modellen bygger i grund och botten på att både vi som väljare och staten har förtroende för regionerna, att de sköter sitt jobb pragmatiskt, korrekt och baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Lägg gärna denna fras på minnet, ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. För undertecknad, både i rollen som läkare och faktiskt i livet, är dessa ord något av en stöttepelare. Varje beslut övervägs noggrant, rationellt och baseras på fakta.

De orden är en moderniserad delversion av Hippokrates ed, som man en gång i tiden svor som läkare. Borde inte då hela vårdsystemet byggas på den grunden? Läkekonsten bygger de facto på detta, men i styrningen av vården är det raka motsatsen. Styrningen av vården är politisk, vars främsta mål är att behålla makten så långt det går och bli omvald till kommande mandatperiod.

Fenomenet i fråga som uppstår för undertecknad är om jag som läkare ska basera mina beslut, likt Hippokrates ed, på fakta och erfarenhet, hur kan då mina ”chefer” komma undan det kravet för att kunna styra över vårdsystemet? Logiken dikterar att mina chefer inte nödvändigtvis ska besitta högre kompetens än mig, men åtminstone eftersträva samma beslutsfattandeprocess som jag. Detta med syfte att inge ökat förtroende och en bild av kompetens för både mig som anställd och övriga skattebetalare.

Hoppas att läsare nu förstår mitt dilemma.

De senaste insändarna som vi sett i media ger mig enbart en känsla – ”Kära väljare, ni har valt oss, vi bestämmer, förlika er med det och sluta klaga.”