Inom management pratar man ofta om två sätt att styra en verksamhet: top down och bottom up. Bottom up utgår från verkligheten.

Från personalens erfarenhet, kunskap och förståelse för vad som faktiskt fungerar. Top down utgår från siffror och struktur, där personalen sedan får hantera konsekvenserna.

I Lidköping ser vi just nu tydliga inslag av det senare. Det talas om minskade barnkullar och tomma platser i förskolan. Som om färre barn automatiskt ska leda till färre vuxna i verksamheten.

Det är ett politiskt val. Det betyder att vi också kan välja något annat. Att behålla personalen och använda det minskade barnantalet till mindre barngrupper, fler vuxna per barn och högre kvalitet. I stället fattas beslut som går i motsatt riktning.

Till exempel att inte ta in nya barn och planera för avveckling, med hänvisning till minskade barnkullar. Det märks redan i verksamheten. I Kommunals rapport uppger 46 procent av barnskötarna att bemanningen är så låg att det innebär en risk för barnen minst en gång i veckan. Samtidigt förs resonemang om att personal ska ställas om och flyttas mellan olika verksamheter. Det kan låta rimligt i teorin. I praktiken fungerar det sämre ofta sämre (se personaltapp vid nedläggning av akuten Lidköping).

Förskola och äldreomsorg är olika verksamheter. De bygger på olika uppdrag, olika kompetenser och olika professionella val.

Att arbeta i förskola är ett yrkesval. Det är inte självklart att den som valt att arbeta med barn vill eller ska arbeta någon annanstans. Rätt person på rätt plats är en förutsättning för kvalitet.

Forskningen är tydlig i en sak. Det som avgör kvalitet i förskolan är inte hur stor organisationen är, utan hur vardagen fungerar och hur vardagen fungerar, det vet professionen. Det som efterfrågas är små barngrupper, hög personaltäthet och kontinuitet. Det stärker barns trygghet, språkutveckling och sociala förmåga. Det ger också bättre förutsättningar för lärande senare i skolan, särskilt för yngre barn och barn med större behov. Samtidigt vet vi att hög arbetsbelastning ger motsatsen.

Mindre tid för varje barn och sämre möjligheter att upptäcka behov i tid. Fler akuta situationer, mindre pedagogiskt arbete och ökade sjuktal.

Det handlar i grunden om något väldigt enkelt.

Tid.

Tid att sitta bredvid. Tid att lyssna klart. Tid att hjälpa ett barn i en konflikt. Tid att fånga ett intresse och göra det till lärande. Det är där kvaliteten finns.



Förskolan är inte en buffert i ett större system. Den är en egen verksamhet med ett tydligt uppdrag. När barnen blir färre borde det märkas i deras vardag. På ett sätt som faktiskt gynnar både barn och personal.